“Once upon a time in some woods there was a crocked tree. And all the straight trees around him were bullying him. They used to say, look at you, you CROCKED, im straight and tall. But the crocked tree kept on quietly. Then the lumberjacks came to the woods one day and said, cut all the straight trees!, and then they cut them down. And the the crocked tree is still standing there today, going strong, going STRANGE.”
"the grooves in your palms / when you put them like a bowl / to drink water / by the gymnastics hall / the facetts / what kind of creature is man / anyway?"
Martin??
"Don’t fucking try to bet with me because I have NOTHING!"
Maximiliano Gil
UTSIKT ÖVER MITT GAMMLA “HOOD” ALMAGRO/CABALLITO. HAR FLYTTAT TILLFÄLLIGT MED EN STOR KLUMP I MAGEN :(
Måndag.
Peter Pan skriver (18.52): Jag älskar dig också…
Tisdag.
Buffalo Bill och Peter Pan går i rask takt. Buffalo Bill stannar upp utanför en butik som säljer maskiner och verktyg. “Det här är min favoritaffär” säger han. “Jag vill köpa allt som finns i den här affären”. “Jag kan tänka mig det” svarar Peter Pan, “på din födelsedag så köper jag nån aparat här och ger till dig”. Buffalo Bill skrattar och berättar om sina planer, att bygga ett hus nere i öknen, frigöra sig från alla som någonsin skulle kunna bestämma eller försöka bestämma över honom. “Gör det mycket ont?” frågar han när han är klar. “Ja fan till och från” säger Peter Pan, “ganska fucked up” tillägger han. “Ta det lungt” svarar Buffalo Bill och tar ett mjukt grepp runt Peter Pans nacke, skakar om honom lite.
Ondag.
De passerar ingången till det statliga sjukhuset, går igenom den gigantiska väntsalen. Där sitter lika många lösa katter som människor. Fast katterna väntar inte på doktorn. Peter Pan blir alldeles salig av förbryllelse medans Buffalo Bill avslapnat stryker medhårs de katter som ligger och spinner på den nästan oändliga receptionsdisken.
Peter Pan förklarar symptomen och den rödhåriga doktorn noterar små hieroglyfer på ett skrynkligt papper. “Säg till om det är saker som du inte förstår” säger Buffalo Bill till Peter Pan. “Det är lungt änsålänge” svarar han. Utanför köper de bakelser av en gatuförsäljare, käkar på vägen hem.
Tosdag.
“Är du orolig?”
“Ja”
“Det är säkert inget”
Fredag.
Sprutan tränger in i ena skinkan men känns som en upphettad hästhov som masserar benet nedåt, knådar musklerna innan för huden. Peter Pan blundar så hårt att ögenlocken skulle kunna trassla in sig i varandra och aldrig säras igen. “Han är inte härifrån va?” frågar sjuksyster. “Nej, han är långt härifrån” svarar Buffalo Bill som sitter på ett av handfaten och dinglar med benen.
I väntkorridoren. Buffalo och Peter sitter ensama. “Känner du något?” frågar Buffalo. “Nej, hur lång tid har det gått?” “En halvtimme” “Ok, jag har ändå aldrig fått någon alergisk reaktion på sprutor innan” “Ja det är nog lungt men vi väntar en halvtimme till ifall det skulle börja tjockna i helsen” ”Ok, du?” “Ja?” “Du vet, ni har ju tre olika sätt eller grader för att säga jag älskar dig på ert språk, ni har Jag älskar dig, Jag älskar dig och Jag ÄLSKAR dig” “Ja?” “När använder du vilket?” Buffalo Bill skrattar. “Jag använder alltid bara, jag älskar dig, för att inte få problem, varför undar du?” “Äsch skitsamma, nu har jag ändå sagt den mittemellan, jag älskar dig” “Till vem då?” “Till min döda kompis ex-flickvän” “Han som blev uppäten av hajar?” “Ja” “Fan vad sjukt” “Jag vet, fatta om det var en vithaj, dom vet ju inte om han drunknade först, bara att han var hajäten när de hittade honom, men fatta en vithaj”. Peter Pan ställer sig upp och tar sju långa fotsteg längs korridoren. “Såhär lång kan typ en vithaj bli!” “Världens längsta orm då?” “SÅHÄR!” svarar Peter Pan och går sex meter till, sedan går han sakta tillbaks och sätter sig. Suckar. “Fan va sjukt att jag har Syfilis” “Jag vet” “Fan va barockt! Jag borde skaffa en barock-peruk!” Buffalo Bill skrattar igen. “Men jävligt läskigt”. “Det kommer bli bra” säger Buffalo Bill och ställer sig upp, bockar, tar en osynlig skepp i handen, niger och bjuder upp till vals för att gå hem. Ett ljusrör i taket är trasigt och den rödhåriga doktorn som precis kommit ut i korridoren följer dem kisande med blicken tills de är bortom synhåll.
SCEN 17. EXT. GATA – DAG
MICKE och LEON går längs en av YSTADS större gator. Bredvid varandra, med samma blick, en gnutta aggressiva.
MICKE
Vad var din favoritlek när du var liten?
LEON
Min favoritlek?
MICKE
Vad brukade du leka när du var liten?
LEON
Jag ville tävla hela tiden tror jag. Springa snabbast och skjuta längst liksom. Vad gjorde du?
MICKE
Jag lekte djur. Rovdjur.
LEON
Haha!
MICKE
Hela tiden, och LINÉA var alltid mitt byte du vet. Jag var hungrig som fan. Vad vi än gjorde och var vi än var så hittade jag ett djur som passade in. Jag hittade alltid ett sätt att äta upp LINÉA. Jag åt ALLTID upp henne. En varg som smitit in ett köpcentrum, en tiger i buskarna nere vid stranden, en björn i sin grotta i Mammas och Pappas sovrum. En grotta som egentligen var ett duntäcke liksom. Fatta vad mäktigt.
LEON
Hade varit grymt att ha en lillasyster.
MICKE
Fan vad bögigt sagt.
De svänger in runt en hörna.
SCEN 1. EXT. GATA - NATT
Vi ser en man i vit t-shirt gå mot oss på en ödslig gata. Gatan är täckt med tegelfärgade radhus på varje sida, alla med små pittoreska trädgårdar som skimrar lite under det gula ljuset från gatlyktorna. Mannen, LEIF, cirka 45, har mustasch, kortklippt brunt hår, ölmage och muskulösa underarmar. Förutom t-shirten bär han stentvättade jeans och ett par joggingsneakers. Han går i normal takt och ser likgiltig ut.
Vi hör avvikande fotsteg.
En ung kille dyker upp runt en hörna, LEON, cirka 18. Han går i motsatt riktning på samma sida av gatan som LEIF, bär också en vit t-shirt, men v-ringad. LEON blöder från kindbenet och blodet har fläckat ner vänstra sidan av hans t-shirt. Han har blont tillrufsat hår med gelé och en sammanbiten min.
De får syn på varandra och LEIF rynkar pannan. Båda fortsätter titta rakt fram när de passerar varandra men växlar ändå ett par ord.
LEIF
Vafan Leon.
LEON
Jag ska bara byta t-shirt, sen blir det sinnes.
Båda pratar med en grov skånsk dialekt.
För er som inte känner till det så skriver jag för tillfället bland annat ett långfilmsmanus. Jag har ju typ aldrig tid att skriva inlägg eller texter här längre så vad jag kommer göra är att publicera utklipp från mitt manus vid namn ”Farsorna”. Filmen utspelar mestadels sig i Ystad, en småstad i Skåne, men också i Bodrom, en turistort i Turkiet. Mer berättar jag inte. Kan ju inte lägga upp allting och heller inte kronologiskt rätt, för att det finns ju såklart risk för att folk snor. Ett kul expriment iallafall och jag hoppas ni uppskattar läsningen även om man kanske inte försår alla sammanhang.
Ett inlägg kommer motsvara En scen ur manuset.
Alla kommer döpas med rubriken: Farsorna
Vill bara skriva en sak innan jag glommer bort det. Jag har har tarar i ogonen nu for att jag har skrattat sa mycket… Gustaf Lannto, 22 ar gammal, en svensk kompis som kom till Buenos Aires for nagra veckor sedan for att plugga Spanska, ar kanske den roligaste manniskan jag har stott pa nagonsin. Anledningen att jag tycker sa ar framst for vad som hande forra veckan pa en av hans Spanska-lektioner. Han far fragan, Hur gammal ar du?, och svarar, 41, pa spanska. Hela klassen skrattar och Gustav blir rod i ansiktet. Ar du helt saker pa det? fragar lararen igen till 22 arige Gustaf. Gustaf tanker efter en stund, Ja, svarar han sedan och titttar sig forvirrat omkring. Hela klassen lagger sig pa marken och vrider sig. Lararen skrattar sa att hon nastan rakar krakas lite. Fortioett?.. Ja, sager Gustaf igen och fattar ingenting. Han forsoker sedan forklara att han har missupfattat alltihop med till ingen nytta. Dagen efter hoppar han av skolan i skam. Hoppar AV hela utbildningen. Haha. Nu sittar han bara hemma i sin lagenhet och skams utan att kunna ett ord spanska.
TEASER.
Tre aterkommande ord i mina inlagg som kommer folja denna veckan:
Lapdance.
Syfilis.
Hajar.
JAG & FLORIAN PÅ LA CASONAS ANDRA KONSTUTSTÄLLNING.
SJUKT ARG PÅ ALL KONST OCH FULL SOM I FAN!
2004–04–27. My sixteenth birthday. Grandma dies by a stroke.
She was very old but still, it came very unexpectedly. In a way death is always unexpected, when ever it comes, though it is so hard to imagine it coming. The collision with my birthday which is less important, so far, was after all a hard one though we were on our way over to their house on the countryside for celebrating when it occurred. Grandpa called and told us the news when we were in the car about one hour from their place. The ambulance had taken half an hour and when it arrived she had been practically lifeless he told us. We changed course headed to the hospital where we met Grandpa and at that point she had already died. The day went by slowly. Apparently Grandpa seemed to be less tumbled than we were by the whole thing. But underneath the appearance the sorrow carves an infinite cut in which the invisible tears shall pour like in a spiral around the heart.
1996-04-14. Grandma hides our eastereggs. We cant find them.
They appeared to be in a birds-nest five meters up in their big cherry-tree. Daddy had to get them down and Grandma refused to tell us how she got them up there. She had agreement with the birds she joked. Grandma was always hiding stuff and it became a great adventure trying to find them. Her talent and inventiveness when we plaid treasure-hunt were almost magical but she had a hard time adapting to the capacity of us kids. Most often, we had to beg for a thousand clues or finally she had to show us where it all laid hidden. Some of my greatest memories are when I got to smash in a plaster-made wall fishing for a bag of candy, or when hundred bucks were hidden in my shoe, me without having taken my shoes off even once during that day. Grandma and Grandpa became very close to me during my childhood. They were often the first ones I turned to if I had problems or have had fight my parents, things like that. Grandpa was more the quiet type and could sometimes give you a feeling of melancholia, but he was very wise and was able to astonish you with all his knowledge. He was a very well known principal back in the days and had many controversies with the conservative boards. After his retirement they sold their apartment and moved to their house on the countryside, a very important place in my stage of growing up.
2004–07–20. Grandpa gets hospitalised because of his weak heart. Also gets the diagnosis “dementia”.
Three months after Grandmas death their house gets left empty. Grandpa had collapsed and been taken to the hospital three times before that. Like a said, they were very old and I guess you can’t do anything about that. At the same time Grandpa got the diagnosis “dementia” but the doctors had assured us that it wasn’t of the harmful sort, like Alzheimer, for example. The reason why he got the diagnosis was primarily because of a special piece of wood, the type you make fire and warm up houses with. This piece of wood was apart from clothes, glasses and a pile of magazines the only thing that Grandpa wished to bring with him when he moved to the hospital. A singing piece of wood he told us, and he guarded it like it was his own life. A singing piece of wood? I had thought that I knew almost all of my Grandparents secrets but I was by all terms amazed by the phenomenon of that he had gone crazy, more or less. A week after that he eventually dies during his fourth collapse. The piece of wood lies beside his bed, minutes later I hold the not so light piece in my hands. My Grandmas name is carved on the side with a sharp tool. It says, “Eva, my love, soon ill come and look for you”.
2004-05-01. The day after Grandmas funeral. The day Grandpa gets dementia.
Grandpa gathers wood in the woodhouse. Drops one of them. Hears a melody. Takes it up and listen. The wood sings. The next day I come to visit him by coincidence. Grandpa is acting strange, like he is excited by something. After dinner he shows me the piece of wood, puts it next to my ear and asks me to listen. I can’t hear anything and then he starts to cry. I hug him for while and we don’t mention it more that day. I start to visit him once a week and every time he asks me to listen to the wood, but without any result. He acts very carefully around the piece. Finally, I tell Mom all about it and they get him examined. During the third month after Grandmas death we regularly shop food for him twice a week and when we arrive he doesn’t talk too much. Speaks about his piece of wood mostly. Imitates the melody sometimes. At least he doesn’t seem too unhappy by all the circumstances, wich one could imagine. We try to act very pedagogical around him. My parents never saw the the singing piece of wood, he only showed it to me. He had it hidden under his bed. Didn’t share Grandmas talent.
2004-07-21. I have the piece of wood under my own bed. Try to listen to it.
Can’t hear a thing. Drop it to the ground. Then the sounds of some drums, very low, followed by the beginning of a song. I take it up. Listen to it. The volume is very low and the song dies suddenly. What the fuck? I am looking at it for hours, thinking about my Grandparents, reading the carvings over and over again. “Eva, my love, soon ill come and look for you”.
2004-07-22. The day before Grandpas funeral. One last visit.
I take the bus out of the city headed to their house. Have to walk for forty minutes to finally get there. The house had become a bit scary because of the emptiness and was supposed to be out on the market within a month. I cross the garden with the now quiet piece of wood in my hand. Know exactly what to do. I open the door to the woodhouse, take the axe and lift up it up high over my head. The wood gets split in two pieces. Out of it falls a tiny mp3-player. I take it up. Press play. The battery is almost dead. I only get to hear the drums and the first seconds of one the Sony-produced songs that already exist in the device when you buy it. Grandpas melody. And it was exactly that type of mp3-player I had wished for my sixteenth birthday.
2004-07-22. I mean, get da fuck outa here!??
For any kinds of artistic productions or events, contact Axel & Leandro on Antiguo Hotel Soraya. Click on the link!
